Dop

Min lilla värdkusin döptes idag och de närmaste i familjen befann sig på plats i vår kyrka för att bevittna denna lilla kulting få sin panna bevattnad till hennes stora förskräckelse. Hon skrek så det ekade i hela kyrkan! Efter ceremonin blev det hamburgare, och därefter, tårta. Apropå tårtor; här är kvantitet viktigare än kvalitet. Ofta är tårtorna väldigt dekorerade (och kan därmed se väldigt oätbara ut). Dock är de ofta rätt trista till smaken. Därför har jag numera börjat skippa den tidigare obligatoriska tårtbiten. Alltid något! Nog om tårtor! Dopet var hur som helst väldigt vackert.  

 Jemma i mammas trygga famn.

 Gudmor Missy.

Bebis!

Min värdkusin lyckades ta ett väldigt bra kort av Jemma Maes syster; Jaelyn.

Studiebesök

Vi tog en skolbuss i miniformat för att transportera vår lilla astronomigrupp till St. Cloud. Där åt vi på Pizza Ranch, som hade galet goda pizzor. Sedan begav det sig till stadens universitet, där vi lyssnade på en föreläsning i universitetets planetarium. Efter detta studiebesök är jag lite smartare och lite fetare. Gott.

Sons of Norway

Som jag nämnde i tidigare inlägg var vi på ett skandinaviskt möte idag. Vi pratade om de mytomspunna norrmännen. Jag berättade om att vi skämtar om våra grannar, norskarna, och en kvinna berättade att norrmännen driver med oss för hur vi uttalar siffran "sju". Jag berättade att banan heter "guleböj" på norska, enligt svenskarna. Det var väldigt trevligt och efteråt blev vi bjudna på lunch. De serverade våfflor med svensk lingonsylt dagen till ära! Jag har trånat efter lingonsylt från och med i höstas, då jag lagade svenska köttbullar. Till min förskräckelse hittade jag ingen lingonsylt på WalMart, stället som i vanliga fall har allt mellan himmel och jord. Norskättlingarna hade hittat lingonsylt i en liten skandinavisk affär i Glenwood. Jag fick med mig en burk hem från mötet, så nu blir det till att laga köttbullar igen. Rätten var inte alls densamma utan lingonsylt.

Balen

Igår morse vaknade jag till ljudet av regndroppar, något som jag vanligtvis inte har något emot. Igår var dock ett undantag. Igår anordnade nämligen vår skola den årliga balen! Hur som helst så klädde jag på mig och åkte in till min värdmormor. Jag fixade mina naglar och vi åkte och plockade upp blommor för att dekorera mitt hår med och sedan bar det av till frisören som skulle sätta upp mitt hår. Det tog väl sisådär en timme att få håret fixat. Sedan var det smink och smycken som gällde. Allt som allt så tog det ungefär hela dagen att göra sig i ordning. 

Klockan halv fyra väntade min tyske kavaljer nere i köket. Jag, Chris, Sarah, Sarahs kavaljer Nathan, Juliane och hennes kavaljer Chad åkte till Ambush Park för att ta lite bilder. Det var galet kallt, vindigt och regnigt. Medan vi stod och blev fotograferade fick Missy rapport från landet om att orkaner hade närmat sig vårt hus! Vi tog några fler foton och sedan åkte vi till stadens hotell, där vi hade bokat bord. Vi åt prime rib, min favorit. Steken var galet god, blodig och gigantisk, helt perfekt med andra ord!

Efter att ha proppat i oss merparten av den maffiga steken (som täckte hela tallriken), begav det sig till The Grand March. För er som inte är high school-orienterade innebär detta att alla par visas upp inför en stor publik som omfattar föräldrar, släkt, vänner, skolpersonal och övriga Benson-bor. De flesta par består av en pojke och en flicka, men detta är ingen regel. Det fanns även några enstaka tjejer som gick tillsammans. Jag och Chris var i mitten någonstans. När vi marcherade ut på Bensons idrottssal (som var väldigt vackert dekorerad, dagen till ära) efter att ha blivit presenterade, gick vi igenom hela salen på en röd matta och blev totalt bländade av strålkastarna som följde oss. Trots detta smålog vi lite och vinkade till publiken som vi kunde höra, men inte se.

Efter detta var det bara att ta bilen till nästa punkt på dagens fullproppade schema; dansen på stadens underhållningscenter The Bowler. Där slog folk klackarna i taket i sina balklänningar, frackar och kavajer. Jag och Chris gjorde några tappra försök att dansa, men då min klänning var gjord i ett liknande material som ett tält (som min kavaljer så snällt uttryckte det) saknade den dessvärre en inbyggd fläkt som kunde förhindra extrem överhettning. Jag ångrade bittert att jag prompt ville ha en lång balklänning. Jag kunde bara dansa en låt åt gången, för att sedan kyla ner mig med iskallt vatten.

Efter lite häng med kompisar och X antal svettiga danser, lämnade vi The Bowler runt midnatt för att mellanlanda hos värdmormor Sheryl för att snabbt byta om till jeans, T-shirt och sneakers för att sedan övergå till nästa programpunkt; efterfesten (som för övrigt var anordnad av skolan och därmed 100 % alkoholfri). Festens tema var vilda västern och de hade en mekanisk tjur, en hypnotisör, en spelhall och en liten servering på plats. Alla var relativt trötta efter den intensiva dagen och folk lullade runt och spelade och tävlade och stämningen var rätt lågmäld. Jag hade bestämt mig för att vara en frivillig från publiken när hypnotisören startade sin show. När han sedan frågade vilka som ville ställa upp, reste jag mig, dansade, pekade, vinkade, gjorde allt för att få hans uppmärksamhet. Jag blev uppkallad på scen med ett gäng andra frivilliga och vi fick snällt sitta på varsin stol och vänta på att bli hypnotiserade. Jag hamnade i någon slags trans, men han kunde inte få mig att göra något av de kommandon han försökte med. Min gissning är att jag var för trött. Hur som helst så vaknade jag mitt i hypnosen av att tjejen bredvid mig klappade till mitt ben. Jag vaknade med ett ryck och var sådär lagom borta, då jag insåg att alla Bensons äldre elever tittade intresserat på mig. Jag sa till hypnotisören att det inte var min dag idag och han förstod och jag tittade på resten av showen som en i publiken, vilket var galet kul. Gruppen som satt på scenen gjorde allt möjligt konstigt. Jag har nu börjat fundera på en framtida karriär som hypnotisör. Efter att ha spelat, vunnit lite pengar, käkat och vandrat runt på efterfesten var det en frivillig programpunkt. När vi lämnade efterfesten var klockan fyra på morgonen och vi bestämde oss för att käka frukost på ett café. Jag kunde inte få i mig mer än en milkshake så tidigt på morgonen (eller sent på kvällen?), men övriga personer vid bordet beställde ägg, pannkakor, toast och hela faderullan. 

Kvällens slutdestination var en madrass hemma hos Sheryl där jag sov från klockan fem på morgonen, till lunch. Idag kommer jag även vara hyfsat upptagen med ett möte med en norsk samling här i staden. En medlem ur gruppen frågade mig om jag ville vara med på ett av deras möten. Han frågade om den 22:a april var en bra dag. Detta var alltså i höstas. När datumet för balen var spikat tänkte jag att jag inte kan vara ute för sent, då jag har mötet dagen därpå. Det var innan jag visste att jag skulle komma hem fem på morgonen. Alla ungdomar har vanligtvis utegångsförbud efter midnatt, men denna natt var alltså ett undantag. 

 

En död blogg?

Jag skriver, som ni kanske märker, alltmer sällan på bloggen. Nu är det så löjligt lite kvar på mitt utbytesår och jag ska försöka njuta och leva i nuet så mycket som jag kan! Därav kommer det antagligen bli glesare mellan inläggen. Jag skriver anteckningar och fotograferar ofta, så ni behöver inte oroa er för att jag kommer glömma något. Jag har varit väldigt duktig på att dokumentera. Hoppas ni förstår!

Courtnis dansuppvisning

Vi var och kollade på Courtnis dansgrupp när de uppträdde idag. Sju små femåringar som var uppklädda i en gul, prickig bikini med vipp och stod och såg osäkra ut och gjorde några enstaka danssteg intakt. De var helt bedårande! Alla Bensons dansgrupper uppträdde, från treåringar till min ålder. Dansuppvisningar är det närmaste man kan komma en skönhetstävling. Alla (inklusive treåringarna) hade lockigt hår, smink och visades upp på scenen. De såg ut som små dockor. Det kanske är alla mammors innersta hemlighet i Benson; att vilja sminka och klä upp deras små bebisar tills de inte går att känna igen längre. 

 

Leverans från storken

Äntligen hände det som vi alla har gått runt och väntat på. Jag fick en lapp från expeditionen där det stod att Missy har påbörjat en förlossning och att jag skulle gå till expeditionen omedelbart. Min första tanke var ”Har Missy undanhållit något från mig?” men min nästa realistiska tankebana var att de måste ha blandat ihop namnen på expeditionen när de fick meddelandet. Självklart var det min höggravida värdmoster som hade påbörjat sin förlossning. Vi lämnade skolan och åkte raka vägen till Willmar. Hon hade redan klämt ut en underbar liten tös när vi anlände. Hon var alldeles rosa och skrynklig och skör och när jag fick hålla henne var jag rent ut sagt livrädd att jag skulle tappa henne eller att något annat olyckligt skulle hända. Allt gick, som tur var, bra. Inga tappade bebisar idag!

 

 Välkommen till världen, Jemma Mae.  

Popcorn Girlz

Jag och Sarah jobbade med min värdmorbror på bion här i staden: Demarce’s Theater. Vi poppade popcorn och sålde läsk och godis. Efter alla biobesökare var på plats i biosalongen kunde vi även sätta oss ned och se Hungerspelen igen. Den var faktiskt bättre denna gång. Vi fick även se okända skrymslen och vrår i biosalongen, samt projektorrummet. Belöningen var en biobiljett.  

Påskafton

Vi firade påsk med Missys familj ikväll. Det bjöds på en stor buffé med bland annat skinka. Jag hade hoppats på att det skulle serveras lamm men här har de inga sådana traditioner. Mamma, pappa, förbered er på att jag vill ha lamm när jag kommer hem! Självklart åt jag för mycket mat och för mycket godis, men det är väl vad hela påsken går ut på? Min höggravida värdmoster var här. Hon kan föda vilken dag som helst. Efter påskbuffén tog min värdmorbror med oss till bion där han jobbar. Vi hade hela biosalongen för oss själva och vi kollade på den nya versionen av Footloose.

 

Hälsningar från ladan

De fyra små kattungarna.

Women’s Meeting

Idag hängde jag, Juliane och Sarah med till en av de lutherska kyrkorna här i Benson. Vi var nämligen inbjudna av en liten klubb bestående av en grupp kvinnor (medelåldern måste ha varit minst 75). Gruppen hade möten i kyrkans lokaler varje vecka. Jag förstod inte riktigt vad som förde kvinnorna samman. Mötet hade några enstaka religiösa inslag, men inget extremt. Jag antar att gamla kvinnor har mycket gemensamt och att de helt enkelt gillade att umgås med varandra. Rektorn skjutsade dit oss efter lunchen och vi fick snällt sitta och lyssna på de andra programpunkterna tills det var vår tur. De frågade oss om våra hemländer. Något som många frågade om var utbildning. Något som också togs upp var åldersgränser, invandring och religion. När jag berättade om medelsvenssons inställning till religion blev damerna helt förfärade. De kunde omöjligen förstå varför inte de flesta svenskar besöker kyrkan på söndagar för att delta i gudstjänsten. Efter frågestunden blev vi bjudna på kaffe och fika. Besöket var mycket lyckat! Sedan väntade en ansträngande friidrottsträning med kaffe, tårta och choklad skvalpandes i magen. Det var däremot inte särskilt lyckat.

Friidrottstävling

Idag var det dags för årets första friidrottstävling. Det var på hemmaplan och jag tror att fem andra lag var på plats på Brock Field, skolans idrottsplats. Jag har alltid föredragit långa distanser framför korta och jag hade tränat för att springa 2 miles (dvs. 3200 m). I slutändan är det våra coacher som bestämmer vilka grenar vi ska tävla i. Jag var en av Bensons tjejer som skulle springa 3200 meters-loppet. Dock kom det som en chock att jag även skulle springa 1 mile (dvs. 1600 m). Maxsträckan som tävlande inte får överstiga med tanke på hälsan är 3 miles, alltså sträckan som jag skulle springa. Nervositeten inför mitt första lopp stegrade och under loppet tänkte jag att jag inte kommer palla med ett till lopp efter detta som dessutom var dubbelt så långt. Jag överlevde trots allt och kom på 5:e plats. Lagom till lopp nummer hade jag återhämtat mig någorlunda och beslöt mig för att springa i alla fall. Jag kunde ju inte svika laget och mig själv! Jag överlevde även detta lopp och kom på 4:e plats. Jag måste säga att jag ändå är rätt stolt över mig själv. Jag har aldrig ens sett en friidrottstävling annat än på teve, och ännu mindre medverkat själv!

Efter tävlingen hade vår astronomigrupp en observation för att ta bilder på månen med hjälp av ett teleskop. Jag tog även en bild på Orions nebula. Jag fram emot att se resultatet så fort vår lärare har framkallat bilderna. Jag är mångalen och fascineras av det vackra klotet. Det tråkiga är att så fort jag försöker ta en bild av den blir den alltid suddig och ful och inte alls sådär skarp, vacker och tidlös som den är på riktigt. Jag antar att jag måste köpa ett teleskop och en systemkamera. Det blir nog rätt dyrt.