Glad Halloween!

Idag har vi firat Halloween. Vi fick en massa godis på lektionerna, sorbet till lunch och jag åt Diary Queen-glass till middag. Vi gick runt på Bensons alla gator och "trick or treatade". Courtney var utklädd till en fjäril, medan Jarret var utklädd till en ostburgare. Mycket stiligt! De fick sina små korgar fulla med godis på en gång, så vi var tvungna att dumpa godiset i bilen för att få plats med mer. Hiskeliga mängder godis finns nu i detta hus. Bådar inte gott för hälsan! Tillslut begav vi oss hemåt. Vi tände våra fina pumpalyktor och sedan snabbt in i huset för att hinna se dagens avsnitt av Two and a Half Men innan läggdags.

 Jarret, Missy och Courtney upptagna med att "trick or treata".

  Riktig Halloween-stämning!

Förberedelser inför Halloween

Imorgon är det Halloween. Denna dag har mestadels ägnats åt diverse förberedelser. Bland annat har vi karvat pumpor. Min pumpa blev oerhört konstnärlig. På spanskan kunde man få plus i kanten (s.k. extra credit) om man bakade ett mexikanskt bröd. Mexikanarnas version av Halloween heter "Día de los Muertos" eller "Day of the Dead" eller "De dödas dag", beroende på vilket språk man föredrar. På denna dag ska man enligt tradition äta Pan de los Muertos. Då jag är lärarens favoritelev (kan bero på att jag antagligen är bättre än henne på spanska), så kände jag att jag skulle smöra lite extra. Så jag tog hjälp av Cody för att försäkra mig om att jag försod receptet som var skrivet på engelska. Vi bakade det och det var relativt gott. Brödet påminde dock om en Du Chef-pizza. Det skulle garneras med en kanelblandning som ser ut som köttfärs. Det enda som fattas är tomatsåsen och osten. Jag googlade brödet och bilderna som finns på nätet ser inte alls ut som mitt bröd. Hoppas min lärare uppskattar lite kreavitet. Jag ska ta med mig det till skolan och bjuda mina klasskamrater. Vi får se om det uppskattas!

 Min vackra, men oerhört tunga, pumpa.

Bread of the Dead, inte en Du Chef.

Ikväll var jag, Chad, Cody och Courtney på en bankett för Codys terränglöpningslag i grannstaden Montevideo. En svensk utbytesstudent var med i laget och efter måltid, prisutdelningar och tacktal, gick jag fram till henne och pratade svenska. Hjälp, vad förvirrad hon blev! Hon fortsatte svara på engelska tills jag sa "Jag är också från Sverige. Jag pratar svenska. Dööh.". Det blir kortslutning i hjärnan ibland när man hoppar från det ena språket till det andra. Speciellt när man är helt oförberedd. Jag vet själv hur det är när man pratar med familj och vänner på Skype, och helt plötsligt kommer Jarret in, och då pratar jag engelska med honom och sedan tillbaka till personen på dataskärmen och prata svenska. Något förvirrande!

Volleyboll och födelsedagsfest

Igår var det volleybollmatch på skolan. Varje volleybollmatch har en klädkod. Gårdagens var formal, vilket innebar att killarna kom i kostym och slips och vi tjejer hade på oss klänning. Jag märkte igår att vi har ett galet bra volleybollag. Vi vann stort! Efter matchen gick vi på en födelsedagsfest för en tjej som heter Amber. Hon hade fyllt sexton. Festen var såklart helt alkoholfri. Det enda folk möjligtvis skulle kunna bli höga på var Dr. Pepper eller Mountain Dew, och då höga på socker. Jag kände mig ganska gammal, då de flesta var runt sexton. Men det var rätt kul hur som helst!

Volleybollmatchen är i full gång.

 Jag och Julie-Anne.

 Jag och Sarah.

 Sextonårsfest.

 Födelsedagsbarnet.

The bonfire.

Då vi kom hem ganska sent igår kväll, sov jag över hos Sheryl, Melissas mamma, som bor inne i stan. Imorse efter att jag hade frossat i amerikanska pannkakor dränkta i sirap, gick jag på toa (extremt viktig information, anteckna gärna). Då rören här är mycket smalare, lyckas jag alltid göra stopp i toaletten då jag använder för mycket toapapper. Så även denna morgon. När jag spolar ser jag hur vattennivån i toan sakta stiger. Jag grips av panik, springer nerför trappan och ropar på Sheryl. Jag hör då hur vattnet börjar svämma över toalettkanten och strilar längs med toalettsitsen och ner på badrumsgolvet. Sheryl kommer och försöker få vattnet att sluta rinna men det bara fortsätter. En vattenskada för några år sedan ledde till ett hål i badrumsgolvet och i kökstaket. Då vattnet börjar täcka hela badrumsgolvet, börjar även vatten rinna ner i hålet i golvet och ner från kökstaket på nedervåningen. Vatten i pannkakssmeten, rosten, telefonen, telefonkatalogen, ÖVERALLT! En panikattack infinner sig då vattnet som rinner ner från taket påminner om ett vattenfall och pölen nedanför påminner om en sjö. Mest av allt ville jag bara lägga mig i fosterställning, blunda och låtsas som att ingenting har hänt, men detta var förstås inte ett alternativ. Jag sprang upp och ner för trappan säkert tjugo gånger, mellan badrummet och köket, och försökte hjälpa till och rädda det jag kunde. Efter vad som kändes som en evighet fick Sheryl toan att sluta spola. Tydligen var det inte mitt fel. Det var något fel på toan, men jag kunde inte hjälpa att jag kände mig otroligt skyldig. Jag hjälpte till att svabba upp allt vatten och torka alla vattenskadade prylar i köket. En oförglömlig morgon!

Ikväll åkte jag med Sarah och Brian, Melissas pappa, till PizzaHut i grannstaden Morris. Det var riktigt mysigt. Jag åt galet goda breadsticks som jag doppade i tomat- och vitlökssås. Mums! Ett bra sätt att få min traumatiska morgon ur minnet.

 Brian på PizzaHut.

Nu är terränglöpningen över!

Äntligen! Visst det har varit jätteroligt att åka runt på tävlingar, lära känna laget och förbättra konditionen, men på slutet började det bli lite motigt att gå till träningen vareviga dag efter skolan. Särskilt de senaste veckorna när det har varit så fasligt kallt! Jag kände att jag fick ett riktigt bra avslut förra tävlingen då jag slog personligt rekord (trots knäskadan). Idag tävlade vi i en stad vid namn Long Prairie. Jag frågade en kille i laget vart dagens tävling skulle äga rum. Han sa stadens namn, samt golfbanan Grey Eagle, fast han sa allt i ett och jag memorerade det som "Long-Tailed Prairie Grey Eagle". Jag tyckte att det lät mer som en fiktiv varelse ur en fantasy-bok, men vem är jag att döma? Jag bor ju trots allt i Benson som inte låter sådär väldigt amerikanskt, det heller. Så när folk frågade vart vi skulle tävla (mina värdföräldrar, lärare och klasskamrater) svarade jag glatt "We're going to Long-Tailed Prairian Grey Eagle". Ingen sa något men såhär i efterhand tycker jag att jag kan se dem le framför mig. Elitlaget höll sig friska, så jag slapp springa. De gjorde alla en bra insats, men det räckte inte riktigt till för att gå vidare till den stora delstatstävlingen, där de allra bästa från hela Minnesota springer. Jag kan inte påstå att jag grät floder när jag fick reda på att vi inte gick vidare. Det ska bli skönt att kunna ha ett liv igen. Det kommer dock kännas konstigt att inte springa. Jag gick med i laget endast två dagar efter att jag kom hit och alltsedan dess har jag sprungit i princip varje dag. Jag ska försöka fortsätta springa på fritiden om jag har tillräckligt med självdiciplin. Vi får se hur det går med det.

 Tjejernas start...

 ...och fort går det!

 Jag har nu varit här i exakt två månader, vilket är en femtedel av tiden. Galet vad tiden går snabbt!

 Killarnas start.

 Nuddar fötterna ens marken?

 

Mitt nya favoritställe i Benson!

Idag hade vi bara halvdag i skolan, så efter lunch var vi lediga resten av dagen. Jag och Sarah tog tillfället i akt att gå till Bensons egna bageri för att luncha där. Jag hade väl något lite mer matigt i tankarna än en gigantisk kanelbulle dränkt i karamellsås och en chokladkaka, men men...Det var svårt att köpa mat när det fanns så mycket godsaker! Jag kommer antagligen ångra att jag åt sötsakerna om jag ska springa imorgon på vår tävling. Jag slog nämligen personligt rekord på vår senaste tävling och kvalade därför in som reserv på morgondagens tävling. Imorgon är det alltså bara elitlaget på sju personer som springer. Om en av dem backar ur på grund av skada eller sjukdom eller liknande, ja, då får jag springa. Jag hoppas att de håller sig pigga och krya. Jag känner inte alls för att springa imorgon!

 Benson Bakery. Mitt nya stammisställe.

 Mysig inredning!

 Varje bord hade sin egen jukebox!

 Alldeles för gott för att vara sant!

Vad bra att det har en våg inne i caféet, utifall man

vill veta om man har gått upp i vikt efter sitt fika.

Halloween börjar närma sig...

På måndag är det Halloween här i på andra sidan Atlanten. Det är en riktigt stor helg i USA. Det anordnas ofta stora middagar och barnen klär ut sig och plingar på hos folk och säger "Bus eller godis?". Detta kommersiella firande sammanfaller med den något seriösare högtiden allhelgonaafton. I Sverige har allhelgonaafton funnits en längre tid, medan Halloween introducerades någon gång under nittiotalet. Jag törs säga att Halloween inte riktigt har slagit igenom i landet Mellanmjölk. Jag vet att många (speciellt äldre) tycker att det är olämpligt att klä ut sig, fira och tigga godis under allhelgonahelgen, då det är meningen att man ska sörja de som har gått bort och tända ljus på gravarna. Jag skulle vilja påstå att tiggeri alltid är olämpligt. Speciellt när det handlar om bortskämda, tjocka barn som bara vill ha godis och vägrar man - ja, då kastar de väl ägg på huset eller något likande. Under eftermiddagen fick vi en leverans. Chads bror, James, dumpade åtta pumpor på vår uppfart som han har odlat i sin egna trädgård. De var riktigt fina.

 Jag antar att det blir till att karva ur pumpor resten av veckan!

Ett pumpadoftljus på en pumpaduk i vårt kök. Pumpigt värre.

Idag på engelskalektionen läste vår engelskalärare Mrs. Knutson (kan det vara en svensk arvinge måntro?) en text av Sylvia Plath. De flesta här läser väldigt monotont. Jag antar att det är så man läser på amerikanska. I svenska skolan blir man alltid uppmanad att läsa med inlevelse. Detta innebär ofta att man ändrar tonläge då och då. Vi svenskar är ju trots allt kända för att det låter som att vi "sjunger" när vi pratar.  Detta har jag även fått bekräftat av min danska vän Sarah. Det jag ursprungligen skulle komma till med detta var att det blir faktiskt oerhört svårt att lyssna på en person som konstant pratar i samma tonläge. Vilket Mrs. Knutson gör. Vilket resulterade i att jag somnade under lektionstid. Vilket aldrig har hänt i mitt arton år långa liv (varav elva av dessa arton år har spenderats i skolbänken). Vilket var ganska pinsamt. Jag vaknade av att någon harklade sig då jag, alldeles rödmosig, vaknade till och tittade mig sömndrucket omkring i klassrummet för att möta mina klasskamraters blickar. Nej, ikväll blir det till att lägga sig tidigt. Nu, med andra ord. God natt!

Tunnhårig!

Jag har tappat stora mängder hår så länge jag kan minnas. Man har alltid kunnat hitta spår av mig i form av hårstrån på min matta, framför spegeln där jag plattade håret i mitt rum och i avloppet i duschen. Trots detta har jag alltid haft väldigt tjockt hår. Tills nu. Om jag tappade stora mängder hår förut, så är det inget jämfört med hur mycket jag tappar nu. Varje morgon när jag plattar håret kan man i princip tillverka en peruk av allt hår som envist lossnar från min skalp. Det förvånar mig att jag inte är flintskallig än! Jag märker dock klart skillnad. Mitt hår är inte lika tjockt som det en gång varit. Jag antar att det är en fysisk reaktion på den stora livsförändringen som ett utbytesår faktiskt innebär. Att flytta till ett nytt land, bo med en ny familj, börja i en ny skola och umgås med nya människor medför en stor omställning och orsakar ofta stress och nervositet. Jag känner mig inte riktigt som ett nervvrak, men jag måste erkänna att det har varit betydligt mer krävande än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Det är mycket nytt att vänja sig vid och lära sig om. För att inte bli flintis har jag massagestund för min hårbotten i fem minuter varje dag, då det sägs att det stimulerar hårrötterna och gör de friskare. Vettetusan om det kommer funka, men det är värt ett försök! För att göra håret som finns kvar (herregud, så tunt är det inte!) friskare så ska jag börja med balsammetoden. Det vill säga att man nobbar schampoo och endast använder balsam för att inte torka ut håret och hårbottnen. Nästa steg blir väl att boka en spahelg där allt fokus ligger på mitt hår. Nog om hårsnack som jag för övrigt hatar. Det finns inget samtalsämne som är mer ointressant.

Något som garanterat gjorde att jag tappade minst tre hårstrån var att jag försov mig imorse. Jag blev väckt av Melissa tio minuter innan vi skulle åka till skolan. Inte världens bästa start på veckan! Jag svor hela dagen över att väckarklockan inte ringde, men när jag kom hem upptäckte jag att jag hade ställt klockan på en timme senare än vad jag ville (mitt undermedvetna ville ha sovmorgon antar jag). Snopet.

Söndag

Idag tillbringades hela förmiddagen framför datorn för att skypa med familj och vänner. Sedan hjälpte jag till med lite diverse sysslor i trädgården. Hängde tvätt, matade Cruz, bar hinkar med majs och slängde skräp. Jag har alltid undrat hur de gör med sophantering här ute på vischan. Inte kommer det någon sopbil hit iallafall, det är ett som är säkert! Jag har bara sett de fulla sopsäckarna släpats ut till garaget. Jag misstänkte att de senare fraktades in till stan för att lämnas in till någon slags sopcentral. Idag fick jag svaret. Vi slänger dem i en sophög på baksidan som vi senare tuttar eld på. Inte särskilt miljövänligt, skulle jag tro. Jag antar att Sverige ligger steget före när det kommer till sophantering och miljömedvetenhet. På eftermiddagen drog vi in till staden för att fira Chris som fyller 17 år här i veckan. Han tjatade om att det betyder otur i Tyskland om man får gratulationer på en annan dag än sin riktiga födelsedag, så nu är han dömd till undergång påstår han. Stackars Chris. God tårta var det iallafall! 

 

Shopping!

Idag spenderades hela dagen i Crossroads shoppingcenter i Saint Cloud. Jämfört med Mall of America var Crossroads yttepyttelitet, men om man jämför med ett vanligt köpcentra i Sverige så var det ENORMT. Med fem varuhus inuti shoppingcentret, en massa klädaffärer och galet många restauranger var det lätt att gå vilse! Jag hade förberett mig väl genom att spana in de aktuella affärernas utbud på nätet och tänkt ut vilka butiker jag skulle kika i och när det kom till de viktigaste inköpen, det vill säga vinterskor och skolväska, så hade jag redan bestämt mig för vad jag skulle köpa och sett till att de fanns i lager i affären. Därför blev ett kontrollfreak som jag otroligt irriterad när inget av dessa fanns att hitta. Bor man i världens minsta stad och sällan åker till ett stort shoppingcenter, då vill man passa på och köpa allt som man behöver när tillfället givs. Vilket, som sagt, inte är särskilt ofta. Det fanns ingen tid att förlora. Det gällde att handla snabbt. Så därför var det bara att glömma mina planer och se vad som fanns att köpa istället. Så denna dag har gått i spontanitetens tecken. Vilket gick väldigt bra!

Dagen i bilder och, med risk för att bli tagen för en oseriös modebloggare, ett axplock av vad jag köpte. 

 

Julie-Ann.

Sarah tittar demonstrativt ner då hon tycker att jag tar på tok för många bilder. Jag förstår inte alls vad hon menar.

 Jag gjorde revolution mot Subway, som jag är galet trött på vid det här laget. Chicken Teriyaki. Otroligt gott.

 Dagens prio nummer ett; gedigna vinterskor. Mer gediget än såhär kan det nog knappast bli.

 Hollister! Alla killar som jobbar på Hollister är långa, doftar gott och ser sjukt bra ut. Bra försäljningsknep. Funkar för mig!

 Handstickade, ekologiska sockor tillverkade av någon Inkaindian i Sydamerika.

 Stuprör. Här går alla glatt runt i bootcut á la 70-tal. Jag kommer inte anpassa mig. Jag kanske köper ett par utsvängda jeans mot slutet av året. Fast då mer som en souvenir.

 

Kan man göra annat än att älska stickat?

Rena rama sommarvärmen!

Idag har det varit en riktig slappardag. Jag gick upp sent och åt frukost. Sedan hjälpte jag och Courtney Melissa att baka en banankaka. Sedan masade vi oss till köksbordet för att äta lunch och sedan spenderades resten av dagen utomhus. Detta är helt sjukt! Igår kunde jag lika gärna slängt på mig vinterjackan på vår promenad för att det var så bitande kallt och idag gick jag ut i bara pyjamasen som består av en kortärmad tröja och pyjamasbyxor! Helt galet! Jag satt och jobbade på solbrännan (tss, vilken solbränna?) hela dagen. Vem vet när man får nästa tillfälle? Nästa vecka förväntas temperaturen att gå ner igen. Sådana temperaturväxlingar är tydligen typiskt för hösten här i Minnesota. Fast man blir ju lite smått schizofren av dem! Ena dagen lager på lager med stickat och skinnpaj medan man har på sig kortärmat nästa. Det kommer ju kännas helt absurt att köpa vinterskor och diverse vinterplagg imorgon. 

 Banankaka. Mums!

 Jag såg till att stjäla Melissas hemliga recept. Tihi!

 Cruz som är fullkomligt galen i pinnar!

 Courtney är barfota.

Jag och Courtney njöt av det vackra vädret i bara pyjamasen!

Höstpromenad och bio

Efter en underbar sovmorgon och en lång frukost, tog jag och Courtney varsin barnvagn; i min satt Jarret och i Courtneys satt hennes två dockor, och vi gick allesammans ut på en långpromenad med Cruz och Josie. Solen sken och det var riktigt friskt ute.

 Jag och Jarret. I bakgrunden ser man även vår uppfart och huset.

 En helt fantastisk bild på Jarret.

 Courtney och hennes dockor.

 Detta är vad som återstår av de en gång så vackra majsfälten.

 Helt otroligt! Josie och Cruz på bild. De leker så vilt och är ständigt i rörelse, vilket gör det nästintill omöjligt att plåta dem.

Senare bar det av in till staden för att gå på bio. Vi såg Contagion. Filmen var lite av en besvikelse. Den var alldeles för lång och inte alls så spännande som jag hade hoppats på. Den var uppbyggd som alla andra virusfilmer; de upptäcker viruset, viruset sprider sig, folk får panik, vaccinet kommer och epidemin är slutligen över. Problemet med denna film var att samtliga steg i virusfilmsprocessen var galet långsamma och när vaccinet äntligen kom, ja då fortsatte filmen i en halvtimme till! Nja, ingen höjdare. Surt eftersom att det var många bra skådisar i den. Efter bion gick vi till Jimmy's Pizza.

 Den kända bion i Benson; DeMarce's!

Chris, Vince, Julie-Ann och Sarah.

Lite oplanerat var vi 5 av 7 utbytesstudenter i Benson, som gick på bio igår. Det var inte riktigt meningen. Först var det bara två, sedan bjöd någon in sigsjälv, den personen bad en annan följa med och så vidare. Annars försöker vi att inte umgås alltför mycket med de andra utbytesstudenterna här i staden. Jag är ju här för att lära mig om den amerikanska kulturen. Då gäller det att lära känna de amerikanska ungdomarna.  Problemet är att de amerikanska studenterna har en tendens att hålla sig för sigsjälva. Jag har en teori angående detta. Benson High School tar emot en hel del utbytesstudenter varje år, trots att det är en så liten stad. Detta år är vi sju, vilket jag tycker är många. Tidigare år har det varit ännu fler; 14 förra året och ännu fler året innan. Detta resulterar antagligen i att amerikanarna har haft erfarenhet av européer tidigare. Vi är alltså inte alls lika exotiska och spännande längre! Självklart har jag många vänner i skolan, men inte vänner som jag hittar på något med på fritiden. Därför blir det lätt att man umgås med de andra utbytesstudenterna som har samma problem. Då tycker de amerikanska ungdomarna att utbytesstudenterna bara hänger med varandra, och detta ökar inte direkt chanserna för att de kommer inkludera dig som en i gänget och hux flux så har det blivit en ond cirkel. Hmm, ska nog se till att prata med min områdesrepresentand om detta. Det är ju trots allt det de är till för!

Sweden or Switzerland?

Att det ska vara så svårt att skilja på Sverige och Schweiz! Dagligen får jag stå ut med att amerikanarna ständigt förväxlar dessa två länder. Deras ursäkt är att de låter så lika. Okej, de två första bokstäverna har de ju gemensamt, men sen så var det slut på likheter. Tur att de flesta amerikanare inte känner till Swaziland i södra Afrika. Då skulle de väl börja blanda ihop alla tre! Häromdagen fick jag frågan om vi har glass i Sverige. Jag sa till tjejen som frågade att hon måste skämta med mig. Hon tittade på mig frågande och undrade uppenbarligen om vi hade glass i mitt hemland. Jag svarade att vi inte hade det. Då tyckte hon väldigt synd om oss. Det finns ett gäng tjejer som tycker att det är väldigt intressant att jag kommer från "Swedania" och vill gärna att jag lär dem en massa ord på "Swedanian". Det är inte bara Sverige och Schweiz som faller offer för amerikanarnas okunnighet. Allt som är på andra sidan Atlanten är väldigt avlägset och okänt. Jag har kommit fram till att amerikanare är ett ganska självupptaget folk. I tidningarna får världsnyheterna en sida, som högst ett uppslag. Resten handlar om USA, USA och...USA. Nej, skärpning USA! Kom ut ur eran bubbla av egocentrism!

Provet på The Adventures of Huckleberry Finn gick ganska bra, trots allt. Efter att ha pluggat in en sammanfattning på samtliga kapitel hade jag någorlunda koll på handlingen. Jag kunde svara på nästan alla frågor. Idag var det sista dagen i skolan för denna vecka. Nu väntar en relativt lugn långhelg och imorgon tar jag en välbehövlig sovmorgon!

Idag följde jag med Chads bror, James, i hans skördetröska. Jag fick nästan en astmaattack med anledning av allt damm som envist fastnade överallt; i håret, på kläderna, på skinnet. Överallt! Med undantag för dammet så var det en riktigt rolig upplevelse. Nu vet jag mer om hur de monstruösa maskinerna fungerar och hur ett majsfält ser ut på nära håll. Ovärdeliga erfarenheter. Lite bilder finns nedan från dagens äventyr.

 Dammigt värre!

 Såhär ser det ut på nära håll. Majskolvarna fångas upp och transporteras under passagerarplatserna till ett utrymme där majskornen separeras från kolvarna...

 ...och kommer ut här.

Ett ganska imponerande fordon.