La vida Americana: Nu är terränglöpningen över!

Äntligen! Visst det har varit jätteroligt att åka runt på tävlingar, lära känna laget och förbättra konditionen, men på slutet började det bli lite motigt att gå till träningen vareviga dag efter skolan. Särskilt de senaste veckorna när det har varit så fasligt kallt! Jag kände att jag fick ett riktigt bra avslut förra tävlingen då jag slog personligt rekord (trots knäskadan). Idag tävlade vi i en stad vid namn Long Prairie. Jag frågade en kille i laget vart dagens tävling skulle äga rum. Han sa stadens namn, samt golfbanan Grey Eagle, fast han sa allt i ett och jag memorerade det som "Long-Tailed Prairie Grey Eagle". Jag tyckte att det lät mer som en fiktiv varelse ur en fantasy-bok, men vem är jag att döma? Jag bor ju trots allt i Benson som inte låter sådär väldigt amerikanskt, det heller. Så när folk frågade vart vi skulle tävla (mina värdföräldrar, lärare och klasskamrater) svarade jag glatt "We're going to Long-Tailed Prairian Grey Eagle". Ingen sa något men såhär i efterhand tycker jag att jag kan se dem le framför mig. Elitlaget höll sig friska, så jag slapp springa. De gjorde alla en bra insats, men det räckte inte riktigt till för att gå vidare till den stora delstatstävlingen, där de allra bästa från hela Minnesota springer. Jag kan inte påstå att jag grät floder när jag fick reda på att vi inte gick vidare. Det ska bli skönt att kunna ha ett liv igen. Det kommer dock kännas konstigt att inte springa. Jag gick med i laget endast två dagar efter att jag kom hit och alltsedan dess har jag sprungit i princip varje dag. Jag ska försöka fortsätta springa på fritiden om jag har tillräckligt med självdiciplin. Vi får se hur det går med det.